12 dec Klyva virke = Grunden till allt byggande

Karin och "fröken Hund"

När fröken Hund och jag en sådär tio minuter försenade (första bussen missade vi, andra bussen körde fel väg och missade vår hållplats) kom fram till Brunnshög möttes vi av blott två personer,  LärarNils och KursarHanna. ”Det här är stort myteri” sade Nils, ”och ni som idag skulle få lära er grunden till allt byggande!”.  Medan vi diskuterade hur vi skulle lägga upp dagen dök glädjande nog ännu en deltagare, Efterlängtade Emma, upp. Vi beslöt oss för att följa Nils planering och lära oss byggnadstekniska grunder, men först hade vi ett annat uppdrag att utföra, nämligen att gå på KringblåstaSakerEfterStormenSkattjakt. Vi hittade och bärgade en hel del användbart; isoleringsmaterial i mängder, som kan användas till att vinterskydda känsligheter i växthuset och ytterligare isolera den ”ryska bädd” till exempel. Läplanteringar fungerar inte bara som vindskydd utan också som fångsthåvar!

Väl tillbaks vid växthuset hade två kurskamrater till (Pålitlige Peter och Duktige David) dykt upp, och den basala bygglektionen kunde börja. Med hjälp av kilar och yxor klöv vi sedan ekstockar så det stod härliga till!

När virke ska klyvas så gäller det att följa dess egen natur, till skillnad från när du sågar. Om du jämför ytan på kluvet respektive sågat virke, är det förra jämnare, det kan nästan kännas glatt, medan det senare är uppruggat. Härav följer att vatten rinner av kluvet virke mycket bättre än vad det gör på sågat, ett sätt att förbättra det sågade virkets egenskaper är att hyvla det.

Olika trädslags virke är olika rötbeständigt. Ek, äkta kastanj och robinia är exempel på rötbeständiga arter, pilar bryts ner rätt så snabbt (vilket vi kunde se när vi plockade ner bön- och ärtstöden för ett tag sedan. Pinnarna var efter en odlingssäsong rätt så angripna av vita rötsvampar).

När träd växer gör de det i spiralform, de vrider sig och grenarna springer ut spiraliskt längs stammen. Hur tätt beror på art. Fur och gran vrider sig ganska mycket hela tiden, vilket gör dem svårkluvna men lättsågade. När de sågas upp återtar de emellertid gärna sin spiralform, klyvs de följer de sin naturliga vridning och virket blir formstarkare. Det kan också uttryckas som att olika arter växer olika många varv per meter. Eftersom det är långsamväxande/vridande är ekvirket lättkluvet, alm däremot vrider sig tätt och är därför svår att klyva.

För att klyva en stock:

1) Börja med att hugga yxan i endera kortändan för att få en spricka att slå in första kilen i. Stå inte i yxans ”färdriktning”. Blir huggaren trött i armen kan yxan flyga iväg.

2) Arbeta er fram längs stocken genom att hugga, kila in kilar, barka av och hugga igen. Att barka av stockarna lite under klyvandets gång är bra, då blir det synligt var sprickorna är på väg och kan styras i önskad riktning.

3) Under arbetets gång kan du ”förekomma” eller styra sprickan genom att slå in kilar i den riktning du vill att den skall gå. Vi yxade till kilar av trä för att hålla sprickan öppen och använde metallkilarna för att att arbeta oss framåt.

4) Vid slutet kunde vi knäcka de sista längsgående fibrerna genom att ställa oss i vardera ände av stocken med varsitt spett och böja/bända åt varsitt håll.

När vi staplade upp de kluvna stockarna innan vi gick hem kunde vi se en lustig kemisk reaktion på dem, där järnkilarna stuckits in hade ekvirket fått liksom ”blåmärken”. Förmodligen beror reaktionen på virkets höga halt av tanniner.

När virket ”släpper sitt grepp” (eller vad en skall kalla det) uppstår ett fantastiskt ljud. Vi liknade det vid att bita i ett riktigt krispigt Granny Smith-äpple eller vid knaket när isar går upp, men det är egentligen obeskrivbart; att uppleva det vid praktiskt klyvande rekommenderas starkt! Och känslan av att betvinga (ja, faktiskt!) stockarna är häftig, ”Jag känner mig så stark!” som en av oss glatt utropade. Kanske kan stockklyvning medelst kil och yxa användas terapeutiskt på något vis (i dagens anda av ”empowerment” etc.)?

Det finns två olika sorters ved i vedartade växter, den ljusa yttre kallas för splintvirke, den inre mörkare för kärnved. Kärnveden är passiv, består av döda celler, men kan fortfarande ta emot och lämna ifrån sig vissa ämnen i sina cellmembran. I ett träd är det ungefär tio procent av massan som lever, resten är döda celler. Splintveden bryts ner ganska snabbt, kärnveden är desto hållbarare (men varierar beroende på trädslag).  I ek och vin lagras tanniner in i kärnveden, i tall är det terpentin. De långa stärkelsekedjorna i splinten är mums för svampar och andra. Ek är sprickbenäget, det tenderar att röra sig mer när det torkar än andra trädslag (ett argument för att klyva istället för att såga ek, eftersom kluvet virke gör det mindre än sågat).

För att skydda det levande yttre skiktet (cambiet) har träden ett antal mekanismer/substanser till sin hjälp, till exempel tanniner, när dessa finns i barken är den inte lika aptitlig för ovälkomna besökare. Eftersom bark innehåller dessa kemiska substanser tar den lång tid på sig för att brytas ner, med andra ord är det en bra strukturförbättrare i jorden. Nb; ek, alm och barrträd har ganska sur bark. De passar alltså utmärkt till surjordsväxter som rhododendron och trädgårdsblåbär medan andra växter kan lida av sådan marktäckning.

Att ha död ved placerad någonstans i närheten av odlingarna är bra eftersom det utgör ett utmärkt viste för rovinsekter. En pergola för klätterväxter vid växthuset här på Brunnshög är därför en utmärkt idé, gärna med både bark och splintved kvarsittande. Nordostvinden är den som tar livet av flest växter om vintern, att placera någon sorts vindskydd i den vindriktningen är därför bra.

När vi skall bygga en pergola av kluvet virke är det viktigt att det hamnar med rotändan ner, då kan vatten sugas upp ur jorden, utjämnas och rinna av stolparna. Detta fick mig att tänka på vad vi lärde oss om purjolök, att den håller sig bättre om den förvaras i sitt naturliga läge (i.e. stående). Att det är bäst för individen om den får befinna sig i sitt naturliga element/sträcka ut sig på sitt eget sätt/enligt sin natur gäller alltså inte bara för purjolök utan även för stockar och stolpar (och människor)!

Pergolan skall vara av modell ”vägg” (inte av modell ”möjlig att gå igenom/under”), stolparna skall stå i två ”förskjutna” rader (så kallat förband) med ungefär en meter mellan stolparna.

Att pergolan får zickzackform har flera anledningar, trianglar är den starkaste formen som finns. Både cirklar som kvadrater tenderar att bli rombformade, men triangeln är sig själv nock! Dessutom blir den presumtiva odlingsytan större om väggen är zickzackad. För att ge än bättre odlingsmöjligheter och vindskydd kan den bakre väggen flätas in med exempelvis pilslanor.

Nota bene – detta är bara anteckningar, täcker inte allt i ämnet och kan vara missuppfattningar!

text: Karin
foto : Eva Kellgren (från kurstillfälle i januari 2014)